Artikel från 2003. Kemikalier i vår omgivning…

Uppdrag Granskning granskade en (1) kemikalie i vattnet…

På 1960-talet slog miljöaktivister larm om att sjöar, fåglar och fiskar dog ut. Vi människor riskerade själva att dö ut, sa man till och med. Nu hånar vi dome­dagsprofeterna för att de hade fel. Alla sjöar är inte döda. Men det är ju tack vare att många farliga ke­mikalier förbjöds som en del vattendrag åter kom­mit till liv, kungsörnar och uvar börjar öka i antal igen och en hel del andra hotade växter och djur har klarat sig – dock inte alla.

I ett reportage av Uppdrag Granskning i SVT i de­cember 2002 visade reportern att gränsvärdet för ett specifikt ämne med Livsmedelsverkets goda minne hade överskridits i flera år utan att befolkningen hade varnats. Livsmedelsverket försvarade sig med att koncentrationen på några få tiondels mikrogram av just detta ämne inte utgjorde någon omedelbar hälsofara – trots att det överskred gränsvärdet med ett par hundra procent.

Livsmedelsverkets bedömning var förmodligen i och för sig riktig. Det är förmodligen ingen ome­delbar fara med att en kemikalie ligger något över ett gränsvärde. De är ofta ganska lågt satta. Men hur är det med de övriga 29 999 farliga kemikalier som kan ha hamnat i vattnet!? Finns det mätmetoder för alla dessa? Hur många brukar man mäta? Och vad vet man om deras sammanlagda effekt?

30 000 farliga kemikalier i vattnet

Det finns mellan 50 000 och 100 000 industritillver­kade kemiska ämnen i bruk i Sverige idag. Av dessa har cirka 30 000 ämnen klassats som hälsofarliga. En viss mängd av dessa ämnen sipprar ut vid transporter kors och tvärs över landet, en del läcker kontinuer­ligt från industrier och bensinmackar, andra sprids med avgaser och bränslespill från bilar, flygplan och bussar, en del sprids upp i luften genom skorstenar och kommer ner med regnet, en del grävs ner när de inte längre används, andra spolas ner i avloppen i hemmen och på gatorna och många sprutas direkt ut på åkrar och vägar.

Gifterna finns kvar

Det är således ofrånkomligt att de flesta av dessa tio­tusentals ämnen sprider sig på olika sätt i naturen. Vattnet har ju en enastående förmåga att lösa ämnen, därför löser sig de flesta av dessa ämnen i regnvattnet och sipprar sakta ner genom marken. Förr eller se­nare finner de vägen ut i grundvattnet och därifrån till floder, sjöar, kommunala vattenverk och privata brunnar.

Eftersom det kan ta upp till fem decennier för vissa kemikalier att transporteras från markytan till en brunn eller ett vattendrag kan man räkna med att många av de kemikalier som redan har förbjudits för ett tiotal år sedan just nu vandrar genom marken – tillsammans med ännu ej förbjudna ämnen. Var man än gräver i marken i en storstad finner man illaluk­tande avloppsvatten. Marken på landsbygden inne­håller kemikalier.

Räkna procenten

Av de mellan 600 och 900 olika växtgifter som till­verkas i världen heter två av de vanligaste i USA Maneb och Paraquat. Var för sig betraktas dessa som helt ofarliga. Men i kombination har de i amerikan­ska studier visat sig orsaka Parkinsons sjukdom på möss. Eftersom man inte gärna kan göra liknande studier på människor har man följt upp med epide­miologiska studier – alltså studier om hur och varför sjukdomar sprids – som visar att det är fler dödsfall i Parkinson i de jordbruksområden där bägge medlen Maneb och Paraquat används. Man vet också meka­nismen. Neuroner i hjärnan slås ut. Parkinson är inte en särskilt omtalad sjukdom, men man räknar ändå med att cirka 1 miljon amerikaner lider av den.

I stort sett alla riskbedömningar görs annars idag – och alla gränsvärden sätts – med utgångspunkt från enskilda ämnens förmodade farlighet.

Det stora hälsoexperimentet

Det finns således tiotusentals olika ämnen i grund­vattnet som vi inte har någon kontroll över. Dessa ämnen samverkar på ett okänt, men troligen nega­tivt, sätt på vår hälsa. Vi deltar alla i det stora epide­miologiska experimentet.

Kemikalier i små doser ger inga akuta symptom, utan verkar genom att försämra immunförsvaret el­ler sakta skada vissa organ. En skrämmande demon­stration pågår för närvarande i Bangladesh och In­dien där några tiotals miljoner människor har haft, och fortfarande har, relativt stora doser av arsenik i sina brunnar. Efter tjugo, trettio års exponering av närmare hundra miljoner människor syns skadorna hos flera miljoner och tusentals går just nu en plåg­sam och för tidig död till mötes i cancersjukdomar, neurologiska sjukdomar och en stor mängd av andra typer av degenerativa sjukdomar.

Här i Sverige är effekterna av eventuella giftiga ke­mikalier inte lika dramatiska utan tar sig uttryck i en långsiktig ökning av sjukdomar, som cancer, sviktan­de organfunktioner, demens etc. Eftersom kemika­lierna hamnar i dricksvattnet med en betydande för­dröjning har vi nog bara sett början av deras bidrag till sjukligheten. Ökningen är dock uppenbar i hela västvärlden, men beror naturligtvis även på andra faktorer i vår livsstil, cigaretter, livsmedelstillsatser, ökad sockerkonsumtion, näringsfattigare mat mm.

Inte så mycket äldre, men allt sjukare

Vi slår oss ofta för bröstet och säger att medellivslängden har ökat under de senaste hundra åren, men

det beror huvudsakligen på den minskade barnadödligheten. Ser man till överlevnaden för 50-åringar är bilden en smula annorlunda. Män som hade nått femtioårsåldern år 1750 hade enligt Statistiska Centralbyrån i snitt 18 år kvar att leva. Män som når 50-årsåldern idag har i snitt 30 år kvar att leva. Den genomsnittliga överlevnaden för 50-åriga män har således ökat med 12 år under de senaste 250 åren. De flesta av dem som dog i hög ålder för 250 år sedan, dog i akuta infektionssjukdomar – förmodligen snabbt efter en kortare tids sjukdom. Vi lever längre – från 68 till 80 år, men vi är förmodligen bra mycket sjukare den tid vi lever.

Många förespråkar idag mer pengar till åldringsvård och sjukvård. Men vi satsar redan uppemot 150 miljarder kronor om året på sjukvård i Sverige. Det vore bättre om vi satsade på friskvård. Att vi kommer att få problem med alltför många pigga och aktiva åldringar är en myt. Vi kommer att få problem med allt sjukare åldringar som lider av allsköns välfärdssjukdomar och därutöver förgiftas av kemikalier från jordbruket och livsmedelsindustrin och hålls vid liv med allt mer sofistikerade apparater och allt potentare droger från läkemedelsindustrin.

Ett dyrt och eländigt slut på ett produktivt liv. Det är ett skrämmande perspektiv, men allt mer forskning pekar på detta. Personligen tror jag emellertid att vi finner vägar att hantera även detta hot mot vår över­levnad – men först efter att två eller tre generationer – de som är födda mellan 1950 och nu – har fått till­bringa ålderdomen i all världens krämpor.

Enstaka sjukdomar är idag utrotade men många ökar i en förfärande takt. Bröst- och prostatacancer, leukemi, sockersjuka, demens. Än värre kan det komma att bli när förgiftningen från jordbruket och industrin får full genomslagskraft på kommande ge­nerationer. Nuvarande åldringar har ju trots allt till­bringat såväl barn som ungdom i en tid när man åt naturlig föda och vanligtvis levde i en relativt oför­giftad omgivning.

Det blir faktiskt värre!

Användningen av bekämpningsmedel som togs upp i Uppdrag Granskning kan nog vara en av de större bovarna i detta drama. Många tror att vi har minskat användningen av kemikalier efter alla larmrapporter, men internationellt är tillverkningen av bekämp­ningsmedel idag cirka 40 gånger större än på 1940-talet – den har ökat från 60 000 ton per år till några miljoner ton. Även om, vid det här laget, någ­ra av de farligaste ämnena har stoppats, åtminstone delvis, finns mycket kvar i naturen.

Vi vet inte heller förrän i framtiden vilken effekt de nu tillåtna medlen har på längre sikt. De nya ämnena sägs dessutom vara tio till hundra gånger effektivare på att döda småkryp än de gamla var. Vi får härige­nom en volymmässigt lägre belastning på naturen. Men ämnen som är effektivare kanske också är farli­gare.

Myndigheterna är försiktiga

Den ena hälsorisken efter den andra bekräftas av in­ternationell forskning. Det leder till den ena larm­rapporten efter den andra. Ibland visar det sig vara falskt alarm och till slut lyssnar vi kanske inte längre.

Myndigheternas svar brukar genomgående vara densamma i varje land: ”Just för det aktuella ämnet är riskerna små i vårt land. Riskerna är dessutom inte fullständigt utredda. Det skulle vara dyrt att åt­gärda. Men vi har läget under kontroll och man ska inte oroa människor i onödan.” Efter ett sådant svar har myndigheten gjort sin plikt och visat att den gör rätt för sina löner och debatten om ämnet självdör i media.

I Sverige har vi en uppfattning om att svenskt kranvatten är bäst i världen. Bilden kan vara sann, även om många andra länders myndigheter hävdar samma sak om sitt lands vatten. Men det är en klen tröst. Det finns gott om forskning som visar att ökningen av en lång lista på sjukdomar som cancer, demens, missfall och fosterskador förmodligen orsakas av föroreningar i dricksvattnet. Samma föroreningar som finns i Sverige. Skulle vi verkligen ha bättre vatten innebär det att färre får dessa sjukdomar i Sverige än i andra länder, men inte att vi går helt fria. Även i USA anser landets miljömyndighet Environmenal Protection Agency (EPA) att det egna landet har bättre vatten än något annat land i världen. Men man är också uppmärksam på problemen. Man rapporterar att en stor del av de mer än en miljon kilometer långa ledningar som dricksvattnet går igenom är undermåliga och läcker både ut och in. Samtidigt har man en ”överanvändning” av bekämpningsmedel på 33 miljoner kilo årligen, man ”överbelastar” avfallstippar med 230 miljoner ton per år och djurfabrikerna producerar 130 gånger mer avfall än människorna själva. Problemen hopar sig i stället för att minska och ger klara risker för att farliga ämnen ska komma in i dricksvattenledningarna. Proportionellt sett ser det förmodligen snarlikt ut i Sverige, vilket naturligtvis innebär att det är svårt att få tag på bra råvatten och att det är svårt att rena det från alla upptänkliga faror. Men också att det är svårt att hålla det rent tills det når användaren. På många håll kan bekämpningsmedel och andra föroreningar slinka in.

Inga fler barn?

Vad som förvånar mig mest personligen är att ingen myndighet informerar om det uppenbara samband som finns mellan bekämpningsmedel och fruktsamhet. Att bekämpningsmedel har negativa effekter på reproduktionsförmågan hos djur har varit känt sedan sextiotalet. En del arter som till exempel uvar och örnar har vi lyckats rädda genom att förbjuda vissa kemikalier i tid. Men medan dessa förbjudna kemikalier har avlägsnats ur rovfåglarnas näringskedja ligger de numera och ruvar i grundvattnet tillsammans med ytterligare tusentals andra mer eller mindre giftiga kemikalier. Under senare tid har man också upptäckt att vissa alligatorarter i Floridas träskmarker inte kunde föröka sig för att hanarnas sexualorgan hade blivit förkrympta. Forskarna satte detta i samband med bekämpningsmedel.

Samtidigt rapporterades att fiskarna i vissa floder i England inte längre förökade sig för att de hade blivit hermafroditer – förmodligen av samma orsaker.

På människor sätts samma kemikalier i samband med ökningar av testikelcancer, bröstcancer, för tidig pubertet, förkrympta sexualorgan och mycket annat i den reproduktiva sfären.

Vi offrar mänsklighetens framtid…

Mänsklighetens överlevnad kan kanske vara i farozonen på ett mer direkt sätt än vad miljöaktivisterna på 1960-talet föreställde sig. 1997 rapporterade British Medical Journal att män som var födda efter 1970 hade 25 procent lägre spermieproduktion än de som var födda före 1959. Samma typ av minsk­ning har rapporterats från kärlekens huvudstad Paris. Danska forskare har därefter gjort en metastudie – sammanfattande studie av andra forskningsrapporter i ämnet – som totalt omfattar 15 000 män från 21 olika länder och funnit att antalet spermier har gått ner till hälften under en femtioårsperiod.

… för några kronor om dagen

Man kan tycka att detta inte skall betyda så mycket eftersom dessa män fortfarande i snitt producerade 66 miljoner spermier per ml sädesvätska – mot 113 miljoner tidigare – men redan detta innebär att många män är infertila och att i stort sett alla kom­mer att bli det om samma utveckling fortsätter i 100 år till. En nyligen genomförd undersökning bland 700 danska värnpliktiga män visar att det genom­snittliga antalet spermier redan är så lågt att hälften av rekryterna kan få svårigheter att reproducera sig!

Inte många tror väl att dagens unga män skulle ta risken att bli impotenta och infertila och få för­krympta könsorgan bara för att hålla nere priset på livsmedel med någon tia om dagen – för det är vad ren mat och rent vatten skulle kosta oss. Men politi­kerna tror det!

Mänskligheten kommer att överleva. Men det kom­mer inte att vara myndigheternas förtjänst utan ”do­medagsprofeternas”.

Aapo Sääsk, augusti 2003